Tidigare vanebildningar: Diskberget som försvann

Serien om tidigare vanebildningar börjar gå mot sitt slut, åtminstone närmar jag mig februari och införandet av en ny vana.
Dagens inlägg kan tyckas trivialt och självklart för många, men för mig handlade det om en lång kamp mot mig själv, min lathet.

Jag har ett flertal gånger bestämt mig för att det både är ohygieniskt och osnyggt med en köksbänk ständigt full med kvarlämnad disk. Jag har tagit mig i kragen, varit duktig ett par dagar, och sedan låtit det bli stökigt igen. Inte ens med inköp av diskmaskin för några år sedan försvann problemet.

Som barn däremot var det hela en naturlig procedur efter måltiden. Smutsdisken ställdes in i diskmaskinen, och om det var rent i maskinen skulle den först tömmas. Inga konstigheter.

När jag sedan flyttade till egen lägenhet gällde inga påtvingade regler. Disken frodades, pastapaket blev kvarlämnade, bananflugorna stortrivdes. Jag skyllde på min inneboende lathet och dåliga självdisciplin.

I höstas ryckte jag upp mig igen. Köksbänken torkades av och disken diskades (diskmaskinen är verkligen en genial uppfinning). Oftast rent och snyggt numera. Inte alltid, men oftast.
Är det en permanent förändring? Är jag inte lat längre?

Självdistansen har ökat, jag har börjat se mig själv som ett projekt. Projektledare? Jag så klart!
Kund? Också jag! Produkt? Jag!
Jag, jag, jag!