En nolla mindre på kontot!

Vi är många bloggare som strävar efter miljonen. Några har kommit långt - andra har precis börjat sin resa.

Att bli skuldfri är också ett vanligt tema bland bloggare. För egen del har det nästan varit tvärtom, jag har vid varje bostadsbyte räknat på hur mycket jag haft råd att låna. Resultatet har blivit därefter, lånen har gått från 100k till 500k och till 1450k. Sedan investeringslånade jag mig upp till 1750k.
Marginalerna fanns fortfarande kvar, men när räntan höjdes kändes det inte så skoj att ha rörligt lån på nästan 2mkr...
Vi kom så småningom på bättre tankar och i våras bestämde vi oss för att bryta med vår svenniga bostadskarriär. Vi bor fortfarande bra och centralt, men det är inte längre en nybyggd skrytlägenhet. Lite mindre, lite äldre och mycket billigare. Fick ut bra vid försäljningen, och trots ett maffigt mäklararvode kunde lånen sjunka rejält. Den magiska miljonen nåddes - härligt!
Grävde lite i spargrisen och efter dagens amortering är det så en nolla mindre på lånet. 900k, vilket är precis hälften av köpeskillingen.

Huvudfokus för sparandet ligger nu på att öka den passiva inkomsten till 10k/månad. Kommer behöva spara ca 800k för att nå detta, och det kommer ta ca 2,5-3 år till om inget oförutsett händer (och det gör det väl aldrig här i livet...).

Att amortera är lite småtråkigt, man kan ju ofta få bättre avkastning om man investerar istället. Samtidigt, som en statsminister en gång uttryckte det: "Den som står i skuld är icke fri". Det får bli dagens minnesord.

Ekonomisk relation

Får ingen riktig ordning på det här inlägget, men här kommer lite tankar om våran ekonomiska relation!

Det är stor skillnad på hur mycket pengar vi drar in, jag ca 27K och min fru har väl 7-8K från CSN. Efter utbildningen kommer hon förhoppningsvis att tjäna ganska bra.

Vi har till stor utsträckning delad ekonomi, och efter flytten till billigare lägenhet räcker hennes CSN-pengar gott och väl till att betala hälften av de gemensamma utgifterna + kläder och nöje. Är fortfarande så att jag står för en del nöjesutgifter (restaurangbesök, konserter osv), men på det stora hela delar vi lika på det gemensamma.
Extremt orättvist, eller?
Det hade förstås varit oetiskt av mig om jag började vältra mig i lyx och hon inte hade haft råd med något alls. Men om man älskar den man lever med vill man att den andre ska ha det minst lika bra som en själv. Vi har lyckligtvis båda ungefär samma krav på standard, och ingen av oss skulle kräva av den andre att betala hälften vid lyxkonsumtion.

Låter det tråkigt och oromantiskt? För oss funkar det utmärkt, och att ha delad ekonomi innebär att man undviker uppretade diskussioner och bråk om pengar.
Av praktiska själ har vi dock skaffat varsitt Visa-kort kopplat till ett gemensamt konto. Härifrån betalas gemensamma utgifter som t ex hyra, bredband och mat. Ger en känsla av samhörighet när båda är involverade i hushållets ekonomi. Eftersom jag är mest intresserad av privatekonomi är det dock jag som har ansvaret för den gemensamma biten, men min fru blir kanske mer intresserad när hon får anställning och mer pengar att röra sig med?

På lite sikt strävar vi båda efter att få jobba deltid, verkar som jag har smittat henne :-)
Vi är inte där ännu, men så länge jag inte gör av med överflödet på lyxkonsumtion vet jag att jag kommer närmre varje månad. Om jag skulle nå deltidsmålet först så är högsta prioritet att hjälpa min fru dit också.

Anställningsfri

Skulle vilja utveckla mina tankar kring anställning och varför jag eftersträvar att dra ner på sådant...

När jag säger att jag inte vill vara anställd så får jag oftast reaktioner som att "man måste ju jobba" och "man mår inte bra om man inte jobbar". På en sekund reduceras jag till en slacker och soffliggare. Det jag menar när jag säger att jag strävar mot att bli anställningsfri är dock inte att jag vill sova till halvtolv och kolla på Beverly Hills-repriser varje dag! Jag vill däremot ha den oerhörda friheten att välja fritt hur jag vill disponera min tid. Utforska mina intressen och förkovra mig i varierande områden utan krav på lön och prestation. Kunna lägga några dagar på att lära mig jonglera, ge upp eller tröttna och sedan bli en hejare på golvläggning. Kanske till och med fastna för ett yrke eller lägga ett par år som frivilligarbetare inom någon hjälporganisation. Helhjärtat hjälpa kompisen med köksrenoveringen, ta lastbilskörkort (okej, nu börjar jag få slut på exempel).

Jag tror inte jag är experttypen, jag brukar tröttna på saker när jag nått en viss kunskapsnivå. Iaf har jag ännu inte hittat något område som jag verkligen kan säga att jag tycker om att göra 9-17, 5 dagar i veckan, år efter år. Skulle jag stöta på något sådant och det finns någon som vill betala mig för att göra det, så absolut! Tills det eventuellt inträffar vill jag ha friheten att göra lite av varje, inte konstigare än så!

Min grundtes är att jag vill vara lycklig, fylla mitt liv med så mycket lycka som möjligt. Att viga 40 timmar i veckan åt en av arbetsgivaren fördefinierad aktivitet är för mig långt ifrån optimalt. Att vara beroende av lönen eller känna oro för neddragningar är långt ifrån optimalt.

Men, till er som har ett jobb ni verkligen älskar, ett stort och genuint grattis!

Månadsrapport: September

Förra månadens siffror inom parantes.

Inkomster
Passiva: 5k (20k)
Aktiva: 28k (30k)
Utgifter
Passiva: 14k (27k )
Aktiva: 2k (19k)

Tillgångar
Fonder, värdepapper, buffertkonto, etc: 901k (887k)
Lägenhet: 1 800k (1 800k)
Skulder
Bolån: 1 000k (1 000k)
Skatt på uppskov (att betala 2011): 167k (167k)

September månad har varit lite av en snålmånad med aktiva utgifter på 1590 kr (alla siffror i sammanställningen är avrundade till närmsta 1000-lapp). Det har t ex varit inköp av gardiner till nya lägenheten, sötsaker och en del presenter.
1590 kr i totala aktiva utgifter är egentligen en bra bit under vad jag siktar på att spendera. Det är trots allt "livets goda" vi pratar om! Vi försöker dock hitta en lagom nivå, och jag tror vi hamnar på ungefär 4-5k så småningom. Jag är sparsam av naturen och har lite svårt att unna mig saker. Nu har vi iaf infört söndagsbrunch en gång i månaden, det är alltid något. Mycket trevligt att ta en lång sovmorgon, ta en skön dusch och sedan promenera bort till någon av stadens många caféer och restauranger för att bruncha i ett par timmar med kärestan eller med några goda vänner (som ni förstår är vi inte småbarnsföräldrar).

De passiva utgifterna ligger ca 4000kr högre än vad de borde göra. Här handlar det om obegripliga sluträkningar från tidigare elbolag, löjliga överlåtelseavgifter och pantsättningsavgifter. Förhoppningsvis är det snart slut på dessa förargliga eftersläntrare och vi kan ligga konstant under 10k/månad. Nästa månad blir det dock en tung post på en säkerhetsdörr, då ryker 15k all världens väg. Men efter det så... (eller hur?)

Mycket glädjande att mitt sparade kapital nu passerat en jämn nivå.... Tadaaa! 900 000 kr

Känns inte så jättemärkvärdigt (tyvärr). Dels har man passerat 100 k-nivåer några gånger men framför allt har jag sedan en tid den passiva inkomsten som främsta mätare. Pengar på hög gör mig inte gladare, men en passiv inkomst som överstiger mina utgifter är något jag strävar efter. Då är jag fri att välja sysselsättning helt oberoende av vad det råkar ge i ersättning, och fri att välja hur tiden ska disponeras (återigen, vi är inte småbarnsföräldrar).

Senaste veckorna har det varit fokus på pusselbiten "arbete". Är mitt uppe i den mest seriösa anställningsprocessen någonsin. Har avverkat tre intervjuer och flera tester, och är förhoppningsvis med i racet fortfarande. Det återstår tydligen minst två tester till innan jag kan bli godkänd.
Trygga jag känner mig helt plötsligt väldigt långt i från min comfort zone. Nödvändigt säger alla, läskigt säger jag.