Får ingen riktig ordning på det här inlägget, men här kommer lite tankar om våran ekonomiska relation!
Det är stor skillnad på hur mycket pengar vi drar in, jag ca 27K och min fru har väl 7-8K från CSN. Efter utbildningen kommer hon förhoppningsvis att tjäna ganska bra.
Vi har till stor utsträckning delad ekonomi, och efter flytten till billigare lägenhet räcker hennes CSN-pengar gott och väl till att betala hälften av de gemensamma utgifterna + kläder och nöje. Är fortfarande så att jag står för en del nöjesutgifter (restaurangbesök, konserter osv), men på det stora hela delar vi lika på det gemensamma.
Extremt orättvist, eller?
Det hade förstås varit oetiskt av mig om jag började vältra mig i lyx och hon inte hade haft råd med något alls. Men om man älskar den man lever med vill man att den andre ska ha det minst lika bra som en själv. Vi har lyckligtvis båda ungefär samma krav på standard, och ingen av oss skulle kräva av den andre att betala hälften vid lyxkonsumtion.
Låter det tråkigt och oromantiskt? För oss funkar det utmärkt, och att ha delad ekonomi innebär att man undviker uppretade diskussioner och bråk om pengar.
Av praktiska själ har vi dock skaffat varsitt Visa-kort kopplat till ett gemensamt konto. Härifrån betalas gemensamma utgifter som t ex hyra, bredband och mat. Ger en känsla av samhörighet när båda är involverade i hushållets ekonomi. Eftersom jag är mest intresserad av privatekonomi är det dock jag som har ansvaret för den gemensamma biten, men min fru blir kanske mer intresserad när hon får anställning och mer pengar att röra sig med?
På lite sikt strävar vi båda efter att få jobba deltid, verkar som jag har smittat henne :-)
Vi är inte där ännu, men så länge jag inte gör av med överflödet på lyxkonsumtion vet jag att jag kommer närmre varje månad. Om jag skulle nå deltidsmålet först så är högsta prioritet att hjälpa min fru dit också.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
hej.
SvaraRaderaTyvärr är det många som (fortfarande!)
tror att utbildning lönar sig..MEN den bistra sanningen är att det sällan finns detta jobb som man är utbildad för och finns det så har man vissa löekrav som arbetsgivaren oftast inte är så villig att gå med på.så då säger man:
jag tar vad som helst! men med en bättre utbildning vill exempelvis inte mc donalds eller städbolag ha dig,eftersom de vet att du en dag försvinner...ja det är så arbetsgivare tänker..
ja det va mina tankar om det.
vi har oxå delad ekonomi,jag betalar mitt och han betalar sitt.därav min blogg:
www.2tusenlappar.blogspot.com
välkommen!
Ja, att bara samla på sig högskolepoäng för sakens skull är inte något som lönar sig. Man bör definitivt väga in möjligheterna för jobb inom branschen efter examen!
SvaraRaderaKattliv >> Du verkar inte veta riktigt vad du talar om. Många akademiker har inga drömingångslöner (vet exempel där civ. ing haft ingångslön på 22 kkr, juriste 23 kkr) men redan efter 1-3 år har nästar alla runt 30 kkr och uppåt (finns dock exempel på när detta varit ingångslöner). Sedan fortsätter det ofta uppåt (dock inte alltid, beror på vad man prioriterat och väljer för arbetsplats etc). Har flera i min omgivning som har inkomster runt 50 kkr och uppåt (och nästan alla dessa har högskoleutb.).
SvaraRaderaTMP>> Det är väldigt individuellt för olika förhållande för vad som fungerar bäst.
Vi ser oss som ett team där vi får lika mycket vars i "fickpengar" på 5000 kr (varav vi sparar den största delen på egna konton för att köpa vad vi vill) och sen sparar vi/ betalar alla räkningar, mat etc via gemensamma konton. Pengar som vi hade med oss in i förhållandet har vi dock försökt separera någerlunda på (inte till 100% då jag hade mer pengar när vi köpte hus tillsammans).
När vi flyttade ihop studerande min tjej utan studielån, så då betalade jag nästan alla räkningar och hon maten (hon hade mer tid att handla på måndagar (billigare) etc).
Idag gör hon sin notarietjänstgöring så jag tjänar fortfarande mer än henne, men hon lär gå om mig om några år när hon hunnit arbeta upp sig lite, så det lär ändå jämna ut sig i längden.
Vi tycker det är enklare, roligare och framförallt mer inspirerande att vara ekonomiska när vi är det som ett team.
MalmöMicke> Ja det har du helt rätt i. Gemensam ekonomi eller inte, bara man slipper bråka om pengarna! Om man har ett gemensamt ekonomiskt mål känns det förstås också mindre betydelsefullt var pengarna kommer ifrån.
SvaraRadera